Spårvagnar i Helsingfors
Spårvägslinjer började byggas i Helsingfors år 1890. År 1891 började den reguljära spårvagnstrafiken. Spårnätets längd blev 8,5 kilometer och spårvidden var en meter. Till en början var spåren enkelriktade, och det fanns inga hållplatser, utan man kunde stiga på vagnen längs rutten.
Spårvagnen drogs av en häst, som byttes ut var tredje timme. I uppförsbackar spände man för en häst till. Hästarna lärde sig rutterna så väl att de kände till dem även vid mörker och dåligt väder.
Till en början fanns det två hästdragna spårvagnslinjer: Tölö–Salutorget–Brunnsparken och Sörnäs–Salutorget–Lappviken. Stallen fanns i Rosavillaområdet i Tölö. På samma område, i en vagnhall från år 1900, finns i dag Spåramuseet.
”Stå inte vid dörren, gå genast in!”
Linjerna markerades med olika färger, eftersom läskunnigheten inte var något att hurra för, ens bland vuxna. De klarade sig i trafiken genom att komma ihåg vart de olikfärgade linjerna gick. Linjernas nummer- och bostadsbeteckningar infördes under 1920-talet. Linjerna som gick till förorterna fick bokstavsbeteckningar, medan de övriga linjerna fick en siffra.
De första biljetterna var polletter. Under 1900-talet övergick man till pappers- och pappbiljetter, som konduktörerna perforerade eller stämplade. Konduktörerna höll ordning i vagnarna fram till 1987.
I takt med att staden växte byggdes också spårvägsnätet ut. Befolkningen behövde ett snabbt och billigt fortskaffningsmedel. Det var inte längre lönsamt att bygga ut linjer med hästdragna vagnar, och år 1900 började man använda el som drivkraft.
”Två och två gå in och ut, snabbare tar resan slut!”
1930-talet var spårvagnstrafikens guldålder. I början av årtiondet fanns det 168 motorvagnar och 147 släpvagnar i trafik, och år 1939 gjordes redan 61 miljoner spårvagnsresor om året.
Under andra världskriget var kollektivtrafiken i Helsingfors helt beroende av spårvagnarna. Armén hade tagit bussarna. Det rådde brist på både el och förare, och vagnparken förföll på grund av bristen på reparationsmaterial. Det tog flera år innan staden hade återhämtat sig efter kriget.
Under 1960-talet skaffade allt fler helsingforsare egen bil, och resultatet var att trafiken stockades. Man började anse att spårvagnarna var klumpiga och det fanns till och med en tanke om att göra sig av med dem.
Under 1970-talet blev åsikterna återigen positivare till spårvagnarna. Trafikverket började skaffa nya ledvagnar. Spårvagnarna fick egna körfält och trafiken började löpa bättre. Nya linjer drogs i takt med att staden växte. I dag är spårvagnarna en oskiljaktig del av Helsingfors stadsbild och -kultur.
Mer information om spårvagnar hittar du på spårvägssällskapet Suomen Raitiotieseuras webbplats www.raitio.org